BJÖRN SKIFS / Ålder: 60 år. Familj: Hustrun Pernilla, regissör och koreograf, sönerna Oliver, 19, och Jonathan, 16, samt birmakatten Lazy. Röker: Ingenting sedan två år tillbaka. Äter: Husmanskost. Ser: ”Vänner” på teve. Läser: Konstant. Mest romaner och biografier. Idol: Ray Charles. Aktuell: Läkarmissionens gala "Sånger för livet" i Globen den 20 oktober.

 
Text: Petter Karlsson

”Jag drömde om att bli präst”
Som sexåring drömde han om att bli präst. Men en rockkarriär kom emellan. Först 54 år senare återvänder Björn Skifs till de kristna sammanhangen med Sånger för livet.

Ett dygn tidigare har jag suttit i Tomas Ledins soffa och hört om hur han som ung pojkspoling fick sova över i Björn Skifs lägenhet.
– Skifs var stor redan på den tiden. Och jag en liten grabb som bodde kvar hemma hos mamma och pappa i Sandviken. Jag minns att jag skulle försöka ta mig hem om natten, men att Björn förbarmade sig. Tog med mig hem. Rullade ut en madrass på golvet. Typiskt Björn, förstod jag senare. Själv minns jag en vinterdag i Vansbro 1992. Jag gjorde en serie för Expressen, ”På mammas gata”, och sladdade tillsammans med Björn Skifs runt i snömodden i hans pappas Amazon. Plötsligt bromsade han in vid trottoaren. Fick tag på ett bylte i en driva. Ropade: – Äh, hugg i lite här, va? Och baxade sedan A-lagaren – en trasig kille i kanske 40-årsåldern som stank svårt av piss och gammal fylla – upp till en sunkig etta i ett hyreshus intill. För även om Björn Skifs egentligen inte tror på Gud, så kanske Gud tror på Björn Skifs? ”Allt vad ni vill att människorna ska göra er, ska ni göra dem” sa en viss ex-snickare i det forntida Israel, och även om Björn Skifs varken pluggar Bibeln eller springer på högmässor så tycks han ha fattat grejen. En vit man, som man säger i musikerkretsar. En som bryr sig. Som aldrig riktigt skaffat sig några rockstjärnefasoner. Som aldrig låtit sina bus, upptåg och ambitioner gå ut över andra.
Det finns en fantastisk liten historia om hur Nils Björn Olof Skifs turnerade som tonåring med Slamcreepers och det kom rapport från hotellet i Härnösand att bandet förstört ett hotellrum.
Eller närmare bestämt snott ett par tv-ben. Pappa Anders blev rasande. Inte för att han trodde att hans Björn plötsligt hade börjat leka The Who. Utan för att han v i s s t e att anklagelsen måste vara falsk. – Farsan åkte ändå upp till Härnösand för att reda ut saken. Och mycket riktigt – där låg tv-benen i en garderob. En glömsk städerska hade låst in dem. Fast själv säger” Den goda människan från Vansbro” att det nog handlade mer om ungdomlig oskuld än om något medfött världssamvete.  – Jag minns när popbandet hade beställt mikrofoner på postorder och upptäckte att det låg en mystisk påse med vitt pulver i kartongen. Vi hade ju läst om knark och beslöt, ärliga som vi var, att knalla till polisstationen. ”Nu blir vi hjältar i Falu-Kuriren” sa vi. – Guskelov gick vi till radiohandlaren först som höll på att garva läppen av sig. ”Knarket” var ju bara en sån där grej som sög upp fuktigheten.
Ärligheten hade han hemifrån, säger han. Pappa konduktören predikade alltid att man skulle göra rätt för sig och vara snäll mot andra. Mamma Britta skötte turnékassan. Det var också raka puckar. – Vi brukade komma hemfarande framåt halv fem på  morgonkvisten och då mötte mamma i dörren. Jag förstod aldrig varför hon var vaken så tidigt. Förmodligen hade hon legat och oroat sig hela natten. – Sen fick vi lämna över påsen med spelpengarna, kontraktet och bensinkvittona. ”Inget mer?” sa hon. ”Jo, vi köpte ...” Det gick som en stöt genom rummet. ”... två kexchoklad också.” Kanske är det den respekten för pengar och ”att alltid göra rätt för sig” som nu får honom att ställa sig på Globens scen den 20 oktober? Har man som artist haft förmånen att både få bestiga USA-toppar och dyka ner i det svenska folkdjupet, så utvecklas månne också en ömhet och omsorg för dem som aldrig nådde ens upp ur rännstenen?
– Jag glömmer aldrig när jag var i Indien. Hur man bodde på det där lyxhotellet som var som Dallas och sen klev ut – pang! –

  en värld där folk bodde i kartonger, där ungar lemlästats för att kunna tigga bättre och där folk ju faktiskt låg och dog mitt framför mina fötter. Det var som en grym Fellinifilm. Jag tycker fortfarande den upplevelsen känns jobbig. Jag är ju själv så privilegierad. Så nu är det payback time, som jänkarna säger? – Ja, vi måste alla bry oss om varandra. Dra strån till olika stackar. Vad vet du om Läkarmissionen? – En hel del, faktiskt. Jag vet att de drivs av folk som vet vad det handlar om. Och att hjälpen kommer fram. Får du många förfrågningar av det här slaget? – Ja, och folk blir oerhört förnärmade om man tackar nej. Men jag måste ibland. Dels har jag inte tid. Dels ser jag så många galor och sammanhang där artisterna egentligen bara är med för att plugga sin senaste singel.
F
ör Björn Skifs vill att engagemanget ska vara på riktigt. Hycklare har han aldrig varit. Snarare tvärtom. Försöker man som kristen tidning att fiska efter en gudstro, kanske en sorts smygreligiositet, blir blicken skarp och skinnjackan till ett svart pansar. – Min relation till Gud har varit rätt sval genom åren, om jag ska vara ärlig. Jag tycker mig ha sett för mycket dumheter som gjorts i religionens namn. – Men den kristna grundtanken tycker jag om. Och jag drömde faktiskt om att bli präst en gång. Jag var sex år och oerhört fascinerad av de där kläderna. Ornatet, du vet. Den där lila manteln med svart kryss på ryggen. Det var lite som Blixt Gordon, tyckte jag. – Vi hade många maskerader på den tiden och varenda gång kom jag utklädd till präst. En gång fixade mamma till och med en sån där vid svart hatt som katolska patrar har. Jag var mycket, mycket stolt. Och jodå, han gick i söndagsskolan också. Och lät sig konfirmeras. – Fast det var nog ärligt talat mest för den där cykeln som pappa hade lovat mig. Någon tro har jag egentligen aldrig haft. Min senaste ”religiösa upplevelse” var när jag skulle gå med i pistolklubben hemma i Haninge. Där fanns en kille, en liten sjavig typ i ACDC-tröja, som brukade dyka upp på lördagarna och peppra med Magnum på stubbar och snacka ingångshål och kaliber. Det visade sig vara en präst från södra delarna av stan. Skjutandet var hans sätt att koppla av inför högmässan. – Men samtidigt ... 60-åringen stillnar plötsligt bakom  skinnpajen. Drar lite varsamt med handen över spretluggen. Får något mjukare i blicken. – Det händer ändå rätt ofta att jag söker mig till kyrkan. Kanske är det stillheten jag tycker om. Eller helt enkelt arkitekturen och akustiken. Jag minns fantastiska konserter med Putte Wickman. Eller bara de där körerna som alltid brukar vara i kyrkan och repa. Det finns något i själva byggnaden som jag hela tiden dras till. Dessutom är du gift i kyrkan? – Ja, det kändes självklart för Pernilla och mig. Och båda grabbarna är döpta. Det är nog mycket vår församlingsprästs förtjänst.
Jag glömmer aldrig när han första gången kom uppsladdande på vår garageuppfart i sin Alfa Romeo. En häftig prälle som bröt på engelska. Vi blev omedelbart vänner.

När fan blir gammal blir han religiös, heter det. Så långt skulle inte Björn Skifs vilja gå. I hjärtat är han fortfarande popslyngeln som blev USA-etta med balla brallor, bärs och brudar. Men vem vet, kanske var även det en sorts frälsningsupplevelse? – Ja, popmusiken betydde enormt mycket för mig. Jag var en extremt blyg och tanig kille. Mitt självförtroende var uselt. – Men samtidigt födde allt det där också en sorts revanschlust. Jag ville ju också bli sedd, accepterad och älskad. Pappa skrev revyer och jag brukade framföra dem på roliga timmen. Det var skämt typ: ”Nyckelben är bra att ha om armarna låser sig.” Och sen kom popmusiken. Jag minns så väl kvällen då vi stod i kön framför korvgubben Sven Frick och hur han plötsligt säger: ”Har ni bildad ett band, grabbar? Jamen, då kan ni väl spela på mitt 50-årskalas på järnvägshotellet? Ni får en tia per man.” Det var så allting började.

Även om Björn Skifs inte direkt tillhör de kyrksamma, så är han inte främmande för att brottas med existensens djupare frågor. Det kan vara de nattliga samtalen med hustrun och själsfränden Pernilla. De tjocka romanerna på nattduksbordet. De ensamma stunderna på åkgräsklipparen eller kanske rent av under pauserna i turnerandet. Som i somras när han hamnade vid Holmhällar på Gotland och insåg att det var just här, precis vid den här rauken som Ingmar Bergman en gång spelade in sin berömda schackscen i ”Det sjunde inseglet”. – Vi insåg att vi bara m å s t e göra vår egen version. Så en tekniker klädde ut sig till Döden i munkjacka, medan jag fi ck vara Max von Sydow. Vi körde alla de klassiska replikerna: ”Vem är du?” ”Jag är Döden.” ”Har du kommit för att hämta mig?” Allt medan två kompmusiker i bakgrunden försökte imitera riddarens stolta häst, hukande under en duffel. Kanske tur ändå att han bara lovat s j u n g a den 20 oktober …


 
Livskurvan: Jätteskön barndom som förbyttes i en jobbig pubertet. Jag var otroligt osäker, speciellt med tjejer, och kände mig ofta misslyckad. Sen började vi lira och allt blev toppen igen. 70-talet var kul. Men när jag kom över 30 så grubblade jag mycket på vad jag egentligen höll på med, rent privat. Jag kände mig ensam. Tills jag var 38 och träffade Pernilla – då gick allting spikrakt upp. Sen dess har livet varit kanon.

Ur Dagen: http://resurs.dagen.se/pdf/2007-10-19svenskajournalen/qojsojqvnmhanxf/2007-10-19svenskajournalen-00nyadagen.pdf